Red Dress Manor

Tänk att hitta ett hus, som bara lämnats att förfalla. Tänk att du i det huset hittar en massa personliga ägodelar som fotografier, kärleksbrev, möbler och kläder.

Du vet vem den sista personen som bodde där var, men det går inte att få reda på något mer om personen, familjen, släkten.
Fanns det barn? Vart är de nu? Varför har ingen tagit hand om de personliga ägodelarna, varför står huset lämnat att förfalla.
Det som gör mig så fascinerad av gamla hus är till stor del historien bakom. Vilka som bodde där och händelser som utspelade sig på den platsen.

Huset jag ska berätta om nu ligger i Llanymynech, Powys, Wales och heter Calott Hall. Eller som det nu för tiden kallas Red Dress Manor.
Huset byggdes 1725, ligger ute på landsbygden och var från första början en mjölkgård.
Efter två århundraden som mjölkgård blev huset 1953 listat som "grade II" vilket innebär att märktes som en "särskilt viktig byggnad".

Men de senaste 40 åren har huset inte bebotts av någon levande människa.

Huset har 4 sovrum och här bodde fram till tidigt 1970 tal en kvinna som hette Ellen Jones. När hon sedan avled blev huset lämnat som det var och glömdes mer eller mindre bort.
Numera har naturen mer eller mindre tagit över huset och på många ställen kan man se grenar och löv hänga in genom taket och jord kommer in via den öppna spisen.

Den blommiga 50 tals tapeten börjar sakta men säkert lossna från stenväggarna.

Folk som har besökt huset säger att det känns precis som att komma in i någons hem. Att det nästan känns som att man kliver in oinbjuden och förväntar sig att få se Ellen själv sitta framför sitt sminkbord.
Huset har i folkmun börjat kallas för Red Dress Manor på grund av den röda satinklänningen som fortfarande hänger i garderoben. Det finns till och med fotografier på Ellen iförd just den röda klänningen.

Jag tycker personligen att det är tragiskt att det bara lämnas att förfalla och funderar ju givetvis på om Ellen inte hade några släktingar som brydde sig om att ta reda på hennes personliga tillhörigheter.
Vem var hon? Ingen verkar veta något.
Allt är lämnat som det såg ut den dagen hon gav sig av till himlen. Hennes makeup står fortfarande kvar på sminkbordet...

High Fields, Hopewell NJ, Charles Lindberghs hus

Charles Lindbergh (svenskättling från Smedstorp, Österlen)  har de flesta hört om. Han var en känd flygare som faktiskt var den första att flyga nonstop över Atlanten ensam i sitt plan Spirit of St Louis.

Paret Charles Lindbergh och Anne Morrow

Men det finns även en annan del av hand liv som inte var lika lycklig och och det är kidnappningen av hans tvååriga son, Charles Lindbergh Jr.

Stolt nybliven mamma med sin lilla son

Charles Lindbergh Jr, född den 22 juni 1930

Charles Lindbergh och hans fru Anne Morrow (flygare och författare) var inte beredda på all den uppmärksamhet som Atlantflygningen gav och de var ständigt bevakade av pressen. Ju mindre samarbetsvilliga de blev desto mer intensiv blev medias intresse.

Lindberghs svärfar tyckte att de skulle acceptera media och välkomna dem i privatlivet men det höll paret inte med om.

Därför köpte de en tomt i en avlägsen del av New Jersey, nära den lilla staden Hopewell.

Under byggtiden bodde paret hos Anne Morrows familj i Englewood, New Jersey, och under helgerna bodde de i huset som byggdes.

Charles Jr på sin 1-årsdag

Vanligtvis åkte de tillbaka till Englewood på måndagarna men den sista helgen i februari bestämde de sig för att stanna några extra dagar i huset eftersom sonen var förkyld.

Klockan 8 på kvällen mot den 1 mars 1932 lades Charles Jr till sängs av sin nanny Betty Gow. Hon lade en filt över honom som hon fäste med två stora säkerhetsnålar  för att förhindra honom från att röra sig i sömnen.

Vid halv tio tiden tyckte sig Charles Lindbergh höra ett ljud. Vid 10 tiden tittade nannyn till barnet som då var borta från sängen.

När de började söka efter barnet hittade de ett vitt kuvert på fönsterbrädan innehållande ett kidnappningsbrev.

Fönstret genom vilket kidnapparen tog sig in och ut ur rummet.

Efter 20 minuter var polis, press och familjens advokat på väg till platsen. Ett däckavtryck hittades på platsen och även en tredelad stege hittades senare i buskarna nära huset.

Först 2 månader senare hittades kroppen efter den lilla pojken, bara en kort bit från huset. Det visade sig att han hade dött av en kraftig fraktur i huvudet.

Utredningen runt kidnappningen pågick i 2 år innan den tyskfödde snickaren Bruno Hauptmann bands till brottet.

Han dömdes till döden genom den elektriska stolen.

Fram till sin död hävdade han sin oskuld och än i dag talas det om att allt runt denna rättegång inte gick rätt till. Det finns massor av teorier om att det var fler eller helt andra människor som var inblandade i kidnappningen.

1933 skänkte paret Lindbergh sitt hus, High Fileds, till staten och flyttade därifrån. Det sägs att de aldrig återvände dit och deras yngsta dotter säger att det aldrig någonsin pratades om händelsen runt kidnappningen.

Idag avvänds huset som skola, Albert Elias School, en skola för pojkar som har hamnat snett i livet. Insidan av huset är totalrenoverat men utsidan ser fortfarande ut som det gjorde natten mot den 1 mars 1932

Stenkullen

Jag fick ett mail med en fråga om jag inte kunde sätta mig in lite i historien runt Stenkullens värdshus och hotell utanför Norrköping.

Hon skrev att hon alltid funderat vad det är för hus som ligger så udda placerat vid vägen.

Huset byggdes 1858 som en något exklusiv sommarvilla åt en man vid namn Erik Swartz, som var snusfabrikör. 

Hans son Carl Swartz var stadsminister under några månader 1917.

Byggnaden ritades av Adolf Wilhelm Edelswärd. Han var oerhört noggrann med detaljerna. Husets arkitektur påminner om en italiensk villa med vit puts, balustrader, valv och bågar.

I trädgården finns det en damm, ett flertal paviljonger, alabaster- och marmorstatyer och en annexvilla som flyttades dit från Schweiz,

1910 så byggdes huset till på längden och på höjden. En våning tillkom, vinden höjdes och ett bibliotek tillkom.

Huset användes som privatbostad till olika familjer fram till 1957 då familjen Svensson flyttade in Några år efter att familjen renoverat huset och startat sin hotellverksamhet kom det ett brev från Vägverket där det stod att ett beslut tagits att dra den nya motorvägen tvärs över marken som hörde till hotellet. 

Trots att de gjorde allt för att förhindra detta så blev marken tvångsinlöst och motorvägen drogs. 1965 stod motorvägen färdig, ca 50 meter från huvudbyggnaden.

Dammen , ett mindre kapell och den schweiziska villan samt ytterligare en villa flyttades på Vägverkets bekostnad upp till huset. Resten av tomten hamnade på andra sidan vägen. Det är därför man kan tycka att huset står udda till.

Om ni har vägarna förbi, stanna till och ta er en titt! Det sägs spöka här!!!

Mia, jag hoppas att du fick svar på din fråga vad detta är för ett ställe.

Grey Gardens

Grey Gardens är ett hus som ligger på 3 West End Road och Lily Pond i East Hampton, New York.

Huset har inte mindre än 14 rum.

1895 köpte F. Stanhope Phillips och Margaret Bagg köpte marken som ligger vid havet (16.000 kvadratmeter). Paret annonserade att de skulle bygga ett 100.000 dollars hus på platsen.

1897 designade en man vid namn Joseph Greenleaf Thorpe huset. Han hade tidigare designat flera andra hus i East Hampton. Men huset byggdes inte omgående.

1901 dog Phillips och efterlämnade en förmögenhet värd 250.000 dollar. Phillips bror anklagade Margaret för att gått bakom ryggen på honom och sagt att hennes man skulle kremeras så att ingen obduktion skulle kunna göras, och därmed krävde han även kontroll över egendomen. Det blev rättssak av det hela och rätten höll med Margaret och det hela reddes ut.  

Först därefter kunde huset byggas.

1913 köpte Robert C. Hill egendomen. Hans fru Anna Gilman Hill importerade utsmyckade betongväggar från Spanien för att omge trädgården. Hon hyrde in en landskapsarkitekt vid namn Ruth Bramley som skapade det som skulle bli kärnan av Grey Gardens.

1924 erhöll Phelan Beake och Edith Ewing Bouvier Beale huset. Phelan var advokatpartner med John Vernou Bouvier Jr och gifte sig med dennes dotter Edith.

John Vernou Bouvier Jr hade även ett mycket känt barnbarn, nämligen Jaqueline Bouvier Kennedy Onassis som regelbundet kom på besök.

1946 tog Phelan ut skilsmässa från sin fru Edith via ett telegram från Mexico. Han betalade henne ett underhåll på 300 dollar i månaden för att kunna ta han om sig själv och deras dotter Edith Bouvier Beale. Dottern kallades oftast för Little Edie för att kunna skilja på henne och hennes mor.

Med tiden förföll egendomen på grund av det knapphändiga underhållet.

Mor och dotter bodde i huset tillsammans med ett stort antal katter och vilda djur.

1972 utfärdade Suffolk Countys hälsokommission en krav på att kvinnorna skulle vräkas från fastigheten om de inte städade upp. 

Nyheten om snusket som Big- och Little Edie levde i blev internationella nyheter i och med att de var släkt med Jacqueline Kennedy Onassis.

Jackie och hennes syster Lee Radziwill donerade pengar så att huset skulle kunna städas upp och vräkningen skulle förhindras.

1973 föreslog Lee Radziwill att bröderna Albert och David Maysles, som jobbade med film, skulle göra en dokumentär om Jacquelines tid i East Hampton. Detta blev inte av och bröderna vände istället sin uppmärksamhet mot familjen Beale och detta resulterade i dokumentären Grey Gardens, 1975.

1979 sålde Little Edie huset till Ben Bradlee och Sally Quinn för 220.000 dollar under förutsättningen att de inte skulle riva huset.

Little Edie upplyste dem om att allt som behövdes var lite färg!

Senare ska Quinn ha sagt att huset var i värre kondition än i dokumentären. Hon ska bl.a. ha hittat skallen från en tvättbjörn och resterna av 52 vildkatter. Lukten i huset ska ha varit bortom allt man kan föreställa sig.

Bradlee och Quinn restaurerade huset och numera hålls många årliga välgörenhetspartyn i huset, som även har synts i många arkitekt- och inredningstidningar.

Kolla här: http://greygardensonline.com