Adressen är 1140 Royal Street, staden New Orleans. Alla som har sett den tredje säsongen av American Horror story vet vem Delphine LaLaurie var och det är just hennes hus jag tänkte berätta om nu.
Delphine LaLaurie
Gamla bilder på huset på 1140 Royal Street
Huset kallas för The LaLaurie Mansion och är i dag privatägt.
Många spökturer går förbi utanför och många turister vallfärdar dit för att få en glimt av det ökända huset. Eftersom huset är bebott av en privatperson kan man tyvärr inte besöka huset på insidan.
Huset är förövrigt ordentligt renoverat och omgjort sedan 1832 då Dr Louis LaLaurie och hans fru Delphine flyttade in i sitt kreolska palats i French Quarters.
Paret var kända för sin rikedom och sitt stora sociala liv. Madame LaLaurie var den mest inflytelserika fransk-kreolska kvinnan i staden och hon hanterade familjens affärer och förde sig med stor stil. Hennes döttrar var bland de finast klädda i New Orleans.
Festerna som hölls på 1140 Royal Street var oerhört påkostade och alla som bjöds in till dessa var överväldigade av vad de såg. Huset, eller vi kallar det för palatset, består av tre våningar och kanske ser lite tråkig ut på utsidan, men på insidan var det oerhört påkostat.
Det var som gjort för stora fester.
Mahognydörrarna med handsnidade blommor och mänskliga ansikten öppnades upp till stora ljusa salonger som var upplysta av hundratals ljus i gigantiska ljuskronor. Gästerna fick äta på europeiskt porslin som dukats upp på orientaliska dukar - importerade till stora kostnader.
Madame LaLaurie ansågs vara den vackraste och mest intelligenta kvinnan i hela New Orleans. De som fick del av hennes uppmärksamhet på dessa stora fester kunde inte sluta tala om henne.
Gästerna i Madame LaLauries hem skämdes verkligen bort och värdinnan såg till att alla fick precis det de ville ha.
Det var den sidan som hon visade upp för vänner och beundrare, men hon hade även en annan sida - en kall, galen och blodtörstig sida.
Ett vykort på huset med text på baksidan
Familjen ägde massor av slavar och Madame LaLaurie var oerhört grym mot dem. Hon lät bland annat kedja fast kocken vid spisen i köket Och många andra behandlades till och med värre än så.
På den här tiden ansågs inte slavar vara människor utan de var en egendom och hade lägre status än djuren.
Det var grannarna till familjen som misstänkte att det var något inte stod rätt till i grannhuset. De pratade om hur de ofta såg slavar komma och gå i huset, hur hembiträden rätt som det var kunde bytas ut till och med försvinna för att aldrig mera synas till.
En dag såg en av grannfruarna Madame LaLaurie jaga en liten flicka, som var hennes personliga uppassare, med en piska. Jakten slutade uppe på taket när flickan för att komma undan sin plågoande hoppade mot sin död. Grannen såg sedan hur de grävde ner flickans kropp under ett av träden på gården.
Vid den här tiden fanns det en lag i New Orleans som förbjöd sådan grym behandling av slavar. Myndigheterna som utredde grannens vittnesmål beslagtog familjen LaLauries slavar och sålde dem på auktion. Men det visade sig att Madame LaLaurie hade övertalat några släktingar att köpa slavarna och i hemlighet sälja tillbaka dem till henne.
Historien fortlöpte på samma sätt, med grym och illa behandling av slavarna, och så småningom började det viskas och gå rykten bland familjens vänner. Festinbjudningar tackades nej till, middags inviteringar ignorerades och medlemmarna i det kreolska samhället började undvika familjen LaLaurie mer och mer.
Så i april 1834 uppdagades det slutligen vad som försiggick bakom stängda dörrar i detta hus.
En fruktansvärd brand bröt ut i familjens kök.
Det sägs att det var kocken som avsiktligt satte igång den eftersom han inte längre stod ut med tortyren han utsattes för. Branden spred sig huset och när . brandmännen lyckats släcka elden fick de se en syn som de aldrig skulle glömma.
Bakom en dold och låst dörr på vinden upptäckte de ett dussin slavar, fastkedjade vid väggarna. De befann sig i ett fruktansvärt skick. Där fanns både män och kvinnor. En del var fastspända vid operationsbord, en del satt instängda i hundburar. Kroppsdelar låg lite varstans. Huvuden och mänskliga organ låg lite slumpmässigt nedslängda i burkar. Obehagliga ”souvenirer" stod på hyllor.
Jag tänker inte gå in på mer äckliga detaljer men det finns så mycket värre saker att läsa om detta så man tror inte att det är sant.
Brandmännen flydde därifrån så snabbt de kunde och läkare från ett närliggande sjukhus tillkallades. Det är osäkert hur många som levde där uppe på vinden när de upptäcktes men de flesta var i alla fall döda.
Det behöver väl knappast sägas att denna händelse var det värsta som någonsin utspelat sig i stadens historia och ryktet spred sig som en löpeld. Man ansåg att det var Madame LaLaurie som ensam var ansvarig för detta fruktansvärda och att hennes man, vetat om hennes sjuka aktiviteter, men valt att titta åt ett annat håll
Grupper av människor samlades utanför LaLauries palats, krävde vedergällning och bar med sig snaror. Plötsligt lämnade en häst och vagn huset i en väldig fart och försvann in i myllret av människor. Familjen hade lämnat sitt hem och skulle aldrig mer bli sedda igen.
Ingen vet vart de blev av. Rykten säger att de gav sig av till Frankrike och andra säger att de levde i skogen längs med den norra stranden av Lake Ponchatrain. Det fanns också de som påstådde att de försvann till någon av de små städerna nära New Orleans där de gömdes av släktingar.
Vart de än blev av så togs det aldrig några rättsliga åtgärder mot Delphine LaLaurie.
Vad som hände med de som överlevde hennes hemska tortyr vet man inte heller.
Huset vandaliserades därefter av folkmassorna som krävde hämnd, och efter att det ockuperats ett kort tag blev det stående tomt i många år. Det blev mer och mer förfallet. Rykten om spökerier, skrik och osaliga andar i det övergivna huset kom att bli en vardag. Det sades till och med att de som gick in i huset aldrig kom ut igen.
1837 lades huset ut på marknaden och köptes av en man som bara behöll det i tre månader. Han sa att han plågades av märkliga ljud, skrik gråt och stön på nätterna. Han försökte hyra ut rum ett kort tag men hyresgästerna stannade bara för några få dagar vilket ledde till att han snart övergav huset.
Under inbördeskriget omvandlade man det tomma huset till en integrerad flickskola.
1882 blev palatset återigen ett centrum för New Orleans societet då en engelska lärare gjorde det till ett konservatorium för musik och en fashionabel dansskola. Det gick mycket bra ett tag och skolan var attraktiv för barnen till de allra finaste familjerna i staden.
Skolan stängdes dock dagen efter att en lokaltidning gått ut med en anklagelse mot läraren, att det skulle ha förekommit oanständigheter med de kvinnliga eleverna.
Några år senare var det ytterligare en märklig händelse i huset. Jules Vignie, en excentrisk medlem ur en välbärgad familj från New Orleans levde i hemlighet i huset från den senare delen av 1880-talet fram till sin död 1892. Han hittades död i en trasig tältsäng, där han levt i total smuts och misär medan det i närliggande rum fanns undangömda antikviteter och skatter. En väska innehållande flera hundra dollar hittades bredvid hans kropp och flera tusen dollar hittades undangömda i hans madrass.
Huset stod återigen övergivet framtill slutet på 1890-talet. På den tiden kom det många italienska immigranter till New Orleans. Många gamla hus köptes snabbt upp och byggdes om till lägenheter för de nyanlända. LaLaurie palatset var ett av dessa hus, men trots den billiga hyran var inte hyresgästerna sugna på att stanna i huset.
Många olika historier cirkulerade bland hyresgästerna, om hur de t.ex träffat på mörkhyade nakna män i kedjor som attackerade dem och sedan bara försvunnit i tomma intet, ett spöke sägs ha attackerat barnen med piska. Och så de ständigt återkommande skriken och gråten som ekade genom huset om natten.
Huset blev återigen tomt eftersom det inte gick att behålla hyresgästerna.
Senare skulle huset bli en bar och efter det en möbelaffär.
2007 köptes faktiskt huset av Nicolas Cage. Dock blev huset utmätt 2009 och han förlorade det. Han påstod att det vore det perfekta stället att skriva en skräcknovell på - vilket han aldrig gjorde.
Ritning över huset som det såg ut när Nicholas Cage ägde det
Idag ägs det av en man vid namn Michael Whalen och han har renoverat upp huset totalt.
Jämför dörren på den mittersta av de gamla bilderna inifrån huset så ser ni att dörren längst till höger har detta mönster mitt på.
Trappan upp till vindan är upplyst i rött.
Lite tråkigt att se att huset blivit så ”modernt” men samtidigt kan man förstå att man inte vill leva i det förgångna med alla obehagliga minnen det här huset faktiskt har.
